Vi fick utstå all sorts väder, regn, sol, kyla men framförallt den ständigt ihållande vinden som visade sig vara vår värsta fiende.
Så, helt plötsligt, utan förvarning mojnade vinden och det blev vindstilla... fisken började vaka, först i mitten av sjön, sedan spred de sig till helt strandnära... De enda insekter vi såg på ytan var några få äggläggande nattsländor som kanade kors och tvärs, det var dessa som fisken helst ville ha. Fisken tog även en massa knott och myggor också.
En Streaking Caddis eller Klinkhammer verkade inte spela någon roll, bara den flöt och fiskades in med ryckiga rörelser... Det kunde vara svårt att kroka fisken, ofta var man för snabb, men ibland satt den livliga öringen fast. Vilken orolig styrka de har fast storleken låg runt 30-35 cm. Vilken känsla, det var det här vi kom för.
Dessa perioder varade ungefär i en halvtimme och max 1 tim per dag!!!
Vi fångade faktiskt lite fisk under perioder med vind, men det krävde tålamod och att kasta, kasta och kasta... blindfiske. Inte lika upphetsande men när fisken högg blev man lika positivt överaskad varje gång... en överaskning som resulterade i många missar också.
Det märkligaste var att vi i princip bara fick fisk på torrfluga under dessa perioder...
Är det inte så att om fisken äter under ytan skall man fiska där?
Eller krånglar vi till det med våra amatörmässiga kunskaper i Entomologi?
Troligtvis det senare... mitt självförtoende fick sig en rejäl knäck och jag kan bara konstatera att naturen inte går att förklara med enkla regler... undantagen förgrenar sig som ett oändligt rotsystem med oändligt många val... hur tänker en öring egentligen?
När en fjäril fladdrar med sina vingar i Sydamerika vakar fisken i fjälltjärnen... eller?
Nåja, för att summera så gav den här resan en hel del tankeställare och jag kände mig rätt maktlös ibland, men framförallt gav den mig ytterligare erfarenhet när det gäller att fånga fisk på fluga.
Väl mött, här kommer lite bilder i alla fall:
/Micke B
