Anglers beslutade förra året att 2018 års resa blir till Gimån i Jämtland. Stavreströmmen, Lars- Åke Olsson, idsjöströmmen, stora öringar, massiva kläckningar av div sländor, vakande fisk osv. Vilken drömresa.
Stugan är bokad, till och med fiskekort vid en av de kvoterade sträckorna i Gimån Är bokat. Ledigheten klar v26. Det här kommer bli bra.
Men i lördags hände något. Alla medlemmarna i Anglers var på samma fest. Berusade av varandras närvaro, kroppsodörer och alkohol började vi prata om att inspirationen till årets resa inte var den samma som tidigare år. Vi kände inte riktigt den där pirriga glada känslan av att snart är det dags. Snart är vi på väg. Det var egentligen ingen som ville åka till Gimån längre eftersom vi inte fått de sträckorna vi önskade. Sen kommer inte kvällarna att bli desamma utan våra vänner som vi längtar efter. Skräcken av att bara vara vi tre i en stuga i skogen, kväll efter kväll, utan vettigt folk runt omkring oss, gjorde Jonas gråtfärdig, gav mig panikångest och Micke B fick ta fram bromsmedicinerna igen.
Micke B: - Jag har inte den där sköna känslan i kroppen. Jag tycker det är lite tråkigt att vi inte ska till Norge.
Gandalf svarar: - Ja jag håller med dig. Jag saknar Norge å gänget, kommer bli tråkigt att inte åka dit. Dessutom börjar vi ju hitta där i vattnet och får bra med fisk.
Båda står tysta en stund och Gandalf fortsätter: Vi har ju bara bokat stugan i Gimån, inte betalat än, samma gäller fiskekorten. Vi kan avboka...:)
Micke B: - Fan vi gör det!! Vi drar till Norge i stället!!
Gandalf: Jaaaaa hahaha...det gör vi!! Fy fan va bra!! Vi skiter i Gimån vi drar till Hummelfjell istället.
Både Micke å Gandalf tittar efter Jonas som står i en annan konversation, och de båda utbrister samtidigt med tydlig stämma: JONAAS!!! VI SKITER I GIMÅN VI DRAR TILL NORGE ISTÄLLET!!
Jonas tittar hastigt upp från konversationen och svarar glatt: OK och gör tummen upp.
Söndag morgon kl 09:00. Dags att städa festlokalen där jag och min älskade sambo arrangerade gårdagens festligheter ty hon blev 25x2 år. Det doftar allt annat än viol och syren i lokalen och golvet känns som om handbollslandslaget haft match där inne med extra mycket klister på bollen. Varje steg leder till en kraftfull fysisk ansträngning för att få upp foten från det självhäftande golvet, som är täckt av cider och skumpa.
Kl 13:30 städningen är klar och jag ringer Hummelfjell camping.
-Hallå ja?
-Hej Micke från Sverige och Eskilstuna här. Jag undrar om ni har nån hytte ledig vecka 26?
- Hytte uke 26 sa du? En öjneblick ska jag se etter.
Tystnaden som uppstår är lidelsefullt lång. Jag hör bara Unnis prasslande i bokningsblocket. Tänk att 5 sek kan kännas som två timmar. Jag får lust att skrika I luren i ren panik: - Men för helvete hur lång tid ska det ta att ta reda på om nån hytte är ledig?????? Men stället andas jag djupt, biter mig i läppen, och sluter ihop alla kroppsöppningar och väntar på svaret. Till slut....
Unnis ord som strömmar ur luren in i mina hörselgångar dansar de vackraste av valser som någonsin dansats i mina öron. På sin väg mot hjärnans epicentrum och hörselcentra smörjer de min flugfiskesjäl med balsam. Aldrig har ord varit så vackra. Aldrig har jag varit så kär i Unni.
- Ja hytte 2 är ledig uke 26. Vill du ha den?
- Ja tack. Svarar jag stillsamt, och Unnis nästa fråga får mig att gråta av lycka.
- Har du vart här förr??
Vi ses på campingen snart mina vänner.
